sarma

För andra året i rad anordnas dansdagar i Århus. Redan förra året, då arrangören var teatergruppen Tin Box, visade man flera internationella ensembler. Valet av föreställningar var också okonventionellt. Särskilt engelska Forced Entertainment med föreställningen Club of No Regrets gjorde succé.

I år då huvudmannen är Århus kulturhus visar man dans från Norden, Holland, Israel, Portugal och USA. Något genomgående tema finns inte men man betonar den moderna dansens korta historia och dess starka koppling till den staden.

Direktören för festivalen och Kulturhuset Piga Buchardt styr med stor entusiasm Århus in i kulturens strömfåra. Staden har en smula lillebrorskomplex men det odlas på ett brett och medvetet sätt. I september är det Festvecka med Latinamerika som tema, och en månad senare Teaterfestival. Samtidigt skapar man ett kombinerat IT- och konstcentrum där 1 200 studenter från de estetiska facken ska möta tekniker inom multimedia och datalogi. Här ska också internationella konstnärer erbjudas projektverksamhet, för att med konstens infallsvinkel undersöka teknologi och dess ideologier. Pia Buchardt är också en av koordinatorerna för Artgenda'98 som samlar dryga 300 unga konstnärer i Stockholm under maj 98.

Överst på attraktionslistan under festivalen stod amerikanen John Jaspers som med sin Excessories varit en av guldgossarna på det senaste årets festivaler. Föreställningen undersöker förskjutningen av hur kroppen som exploaterat objekt förändrats. Utifrån motsatspar så som raffinerad och våldsam eller sensuell och rationell kommunicerar dansen en fråga omkring identitet och självbild. Vad finns kvar av vår kropp, besmittad av mode, pornografi, digitalitet och nya sjukdomar?

Tydligt är att Jaspers har influerats av belgisk dans då han bryter ett abstrakt mjukt dansspråk med den utsökt estetisk skärpa som vi känner från till exempel Anne Teresa de Keersmaeker och Rosas. Men kanske blir Jaspers uttryck någon gång alltför "snyggt" och därför inte helt påtagligt.

Ett liknande problem drabbar holländska Dance Company Leine & Roebana vars Tales of Eversion blir till en långrandig anatomilektion där dansarna tycks få ut mer än publiken. Den uppdelade kroppen, där varje lem ges sitt eget liv, är verkets utgångspunkt. En arm tar dansaren med på en egensinnig resa, där resten av kroppen bara får följa med efter bästa förmåga. Dessa vanliga solistiska inslag kompletteras med ensemblepartier med enkel och traditionell organisation.

Musiken av bland annat minimalisten Bryars och senare Edgar Varèses klassiska slagverksstycke Ionisation odlar ett urbant ljudlandskap. Den vita dansplatsen och den vackra fonden, ljus med barockt blomstermönster, ger å sin sida rummet ett slags gryningskaraktär men när dansarna gör entré i spräckligt orange befolkas scenen snarare av Hare Krishna-fanatiker än av kroppar som gestaltar form och koreografisk konsekvens.

Andrea Leina och Hirijono Roebana ser dansen som reflexion över tiden och att tiden går. Jodå, den går i Tales of Eversion men på flera sätt tycks den ha stannat upp alldeles.

En av festivalens höjdpunkter var Århuskoreografen Palle Granhöjs film Bodyfluids, visad på en väldig husvägg i stadens centrum. I de stora kalkgruvorna norr om Århus har Granhöj funnit en miljö där hans förpuppade dansare får födas och växa ut i aggressiv fysisk dans. Det påtagliga i filmen är inte rörelsernas eller iscensättningens originalitet utan hur koreografen valt bort kameran som fokusskapare. Rakt igenom väljer Granhöj att visa dansaren i helfigur med resultatet att kroppen utgör centrum, inte bilden.

Festivalen, som den här gången blivit för lång, inleddes av israeliska Liat Dror & Nir Ben Gal, Kreutzmann Dance från Danmark som skapat ett verk runt våra nordiska myter, och Tero Saarinen.

På tisdagen avslutas årets evenemang med Kenneth Kvarnström och hans trupp från Helsingfors stadsteater. No-No med ljusdesign och scenografi av Jens Sethzman är kanske den oslipade diamant som ger ny kraft för att skapa en ännu vassare festival till nästa år.